Prioriteringar.

Fick ett samtal från min sons läkare uppe på BUP som undrade hur det går nu när sonen har ätit sin medicin ett tag. Ja det funkar väl i det stora hela bra, förutom att han har haft ont i magen sen han började med den. Att han faktiskt är mera med på lektionerna som jag uttryckte mig. Att läxorna inte alltid blir gjorda för jag har som bestämt att jag inte tänker strida om det hemma och bara göra det ännu mera negativt med skolarbete. Då tyckte läkaren att då får jag väl ta och omprioritera för att hinna med att planera läxläsningen på helgerna så att min son gör dem i veckorna.

Vad ska jag då ta och omprioritera då undrade jag. Kanske matlagning eller matinköp eller tvättning eller städning eller duschen eller sluta jobba eller låsa in mig och aldrig träffa en annan vuxen eller ................... Jag ska tydligen göra pedagogernas arbete i fråga om läxorna hmmmm kanske jag ska ta och göra deras arbete i skolan så kan ju dem ta semester under tiden. Jag sa till läkaren att man måste sitta med sonen om läxorna ska bli gjorda och att jag faktiskt har ett till barn som också behöver hjälp och också behöver uppmärksamhet. Men att vara ensamstående mamma är tydligen världens enklaste att vara, jag gör ju inget annat än pillar navelludd och viftar på tårna varje dag, jag är sååååå lat och gör aldrig något annat än det.

Eller vad tror ni att en ensamstående mamma gör?                                                 

som jag känner mig de flesta dagarna  kl.19.00

Hmmmmm !!!

Terminens utvecklingssamtal är avklarat, vad ska jag säga om det då. Blev väl inte riktigt som jag tänkt mig, ja jag kunde i vanlig ordning inte vara tyst och bara låta dem prata. Ja ja jaaaa, ska försöka bättra mig, men det är inte lätt när skolan skiter i vad man säger och ändå gör som de vill.


                                        

Vad ska man vara med på möten för om de ändå har tänkt göra som de vill iallafall. Jag upplyste dem om att om de har tänkt ha fler möten så kan de ha dem mötena med sig själva och att jag inte är intresserad av nåt möte eftersom de ändå inte lyssnar på vad jag har att säga om min son och hur han upplever sin situation. De på skolan säger "att de visst bryr sig om min sons situation", NÄ det är ni inte sa jag, "ni säger att ni är det, men ni uppträder inte som om ni är intresserad". Det är en sak att säga och en annan att visa det, två helt skilda saker om man frågar mig.

Jag sa också att jag har i sex års tid påtalat för er om hans svårigheter, men har ni brytt er, NÄ. Har ni inte brytt er på sex år, varför ska ni bry er nu då. Ni behöver inte kalla till något mer möte ÖVERHUVUDTAGET, för ni har aldrig brytt er om min sons behov VARFÖR BÖRJA NU.

Simundervisning är så oerhört viktigt och det tror jag alla kan hålla med om, i och med att det har varit allvarliga drukningsolyckor och tillbud bland svenska barn. Det är ju riktigt bra att landets skolor också anser det, men det som gör mig bekymrad är att mina barns skola helt struntar i att informera simlärarna om eventuella svårigheter och eventuella funktionshinder som en del av eleverna faktiskt har. Vilket gör att alla barn inte kan lära sig på samma sätt, alla skolbarn har inte likadana förutsättningar för att lyckas med simningen.

Jag var upp till simhallen en morgon för att kolla med simläraren om min sons skola hade informerat dem om hans svårigheter, hur man måste göra för att han ska kunna lära sig att simma. Vad tror ni att skolan hade gjort, sorgligt men sant, de hade inte pratat med simlärarna om att min son har vissa svårigheter och att han tänker på ett annat sätt än andra barn. Han behöver få simtagen handgripligen visade och att man måste vara konkret i sitt sätt att säga saker. Hur som helst så cyklade jag hem den morgonen och mailade min sons klasslärare.

Vad mailade jag om då, jo jag gjorde en fuling och frågade i mailen om de har pratat med simlärarna om min sons svårigheter och om hur man måste lära ut på ett sätt som han förstår. Vad svarade läraren då, jo att det hade de gjort och de hade ju pratat med simlärarna om hans svårigheter och hur man måste lära ut till honom.

Bullshit, det var ju ren lögn som de mailade till mig, eftersom jag bara någon timma innan hade pratat med simläraren och tagit reda på om skolan hade gjort det. Vilket de inte hade gjort. Så de ljög för mig. Varför kan man ju undra, jag har ju min egen teori och det är väl för att de inte vill visa att de inte har kunskaper om dessa funktionshinder. De tror att de har det, men de visar gång på gång att de inte vet särskilt mycket.

Sanning eller lögn

Vet inte hur de är funtade, men ändra på sanningen kan man tydligen göra. Chefen över rektorn på min sons skola ringde upp mig och berättade att de nu hade fått anmälan från skolinspektionen. Hon sa också  att de på skolan hade sagt att min son hade skolkat och att jag visste om det.

Så låg det inte till utan vad som hade hänt var att när jag väckte sonen på morgonen så sa han att han skulle skolka idag, jag sa då att du kan väl gå på fritids och äta frukost vilket han gick med på. Min tanke var som så att om han kommer på fritids så kan det hända att han glömmer bort det här med att skolka. Jag tänkte väl inte så mycket mer på det där och åkte på jobbet efter jag hade lämnat av barnen på morgonfritids. So far so good! Men i alla fall så ringde specialpedagogen till mitt jobb och ville ha tag på mig, men hon fick inte tag på mig utan min kollega och sa att hon ville jag skulle ringa upp henne, för "det gällde min son men jag behövde inte vara orolig". Jag ringde upp henne och vi pratades vid bla bla bla bla bla och jag visste inte om att han hade gått hem från morgonfritids för jag hade inte pratat med honom.

Men så har de på skolan sagt till chefen över rektorn, att min son hade ringt från morgonfritids och pratat med mig om att han skulle gå hem vilket han inte har gjort. Så ren och skär lögn från skolan för att rädda sitt eget skinn, så dålig stil! Då kan man som förälder undra om det finns mer saker de ljuger om. De ser och hör bara det de vill och skiter i kunskaper som föräldrarna besitter om sina barn.

Åsikt

Det känns ganska skönt just nu i fråga om min sons skolsituation. Jag har anmält skolan till skolinspektionen och jag har pratat med skol & kulturkontoret angående skolans förfarande gällande kränkningar och åtgärdsprogram. Så just nu känns det JÄVLIGT skönt på ren svenska att ha gjort vad jag har gjort. Får ju bara hoppas att det leder till en positiv utveckling och att sonen får det stöd och den uppbackningen som han så väl behöver. Det är skönt att veta att det lönar sig att stå på sig och att man inte ska ge upp i första taget, en del brukar säga att de inte kan förstå hur jag orkar. Men när det kommer till mina barn så finns det inget som jag inte skulle göra för dem och en annan sak är ju att ingen kommer ju göra något för mina barn, så jag måste göra det jag gör för det är ingen annan som skulle göra något. Om inte jag gör något så kommer ingen att göra något för att förbättra mina barns skolsituation, nu är det ju som så att den som har störst behov för tillfället av stöttning är just nu min son. Innebär min insats att min son får det bättre så är det kanon och det kan ju bidra till att andra barn som är i behov av hjälp också förhoppningsvis kommer att få den hjälp de behöver, så är det ju bra!

Samtidigt kan jag ju tycka att om man inte säger ifrån, så tror ju skolan att allt är bra och då behöver de inte göra något. Säger man inte ifrån och säger stopp nu, så får man faktiskt skylla sig själv litegrann. Jag menar man kan ju inte sitta hemma och klaga eller sitta hos grannarna och klaga. Det hör ju inte skolan att ni gör! Jag lovar att om ni bestämmer er för att gå till skolan och klaga, så kommer de inte att bita er eller att något annat hemskt kommer att inträffa. Vad kan hända då, ja inte kommer man att dö i alla fall det är då säkert. Man kommer säkert att vara den där obekväma och jobbiga föräldern, ja då får man lov att vara det då, för om det ska till någon bättring, så måste man vara just precis det. Det får man bjuda på och kan ens barn få det bättre i skolan, så då kanske man måste vara den där obekväma och jobbiga föräldern.

Äntligen!

Hade ett givande samtal på telefon i fredags med skol & kulturkontoret i kommunen om hur skolan agerar gällande ett åtgärdsprogram som utformats för min sons räkning. Halleluja, äntligen någon som lyssnar och tar in det man har att säga. Personen jag pratade med är chef över rektorn på skolan och hon höll med mig, det kändes skönt ska ni veta. Jag nämde också att jag även har anmält det här till skolinspektionen, det tyckte hon var väldigt bra och att det var rätt av mig att göra anmälan.

Jag väntar med spänning på vad som kommer ske och det ska bli kul att se om det blir någon bättring på min sons skola. Hoppas kan man alltid för det sista som överger människan är hoppet, så är det. Okej, det kan faktist bli en ändring till det bättre och det skulle då vara väldigt bra. MEN man vet aldrig hur det kommer att bli, jag tror ju inte att det kan bli sämre än det redan är och man får aldrig ge upp oavsett vilket det blir. Jag kommer att fortsätta tills det blir någon bättring i alla fall.

obeviljad frånvaro/skolk

Skolans prioriteringar är bra märkliga, anser jag och jag tror inte att jag är ensam att tycka det. Min son går i en skola i centrala Skellefteå och jag finner skolan väldigt fyrkantig, att alla elever ska stöpas i samma form tydligen. När det är så uppenbart att skolan behöver vara mer individanpassad vare sig man har ett funktionshinder eller inte. Det blir ännu mera tydligt när ett barn med funktionshinder som ADD, det min son har och jag tycker att skolan skulle kunna vara mer flexibel än den tyvärr är.

Idag så skolkade min son och det hade han gjort ganska tydligt för mig, då jag tidigt i morse väckte honom för att fara på morgonfritids. Jag tänkte att det skulle han kanske glömma när han väl var där, så jag tänkte väl inte så mycket mer på det. Iallafall så hade specialpedagogen ringt på mitt jobb och ville ha tag på mig eftersom min son inte fanns att finna på skolan, men de visste att han hade varit på morgonfritids iallafall. Hon hade sagt till min arbetskollega att hon ville att jag skulle ringa upp, hon sa så här " det gällde min son, men jag behövde inte vara orolig".

Jaha, det var ju lustigt uttryckt tänkte jag. "Det gällde min son, men jag behövde inte vara orolig" ???? Jag ringde iallafall upp det mobil nummer jag fått av min kollega och då svarade skolans specialpedagog "ja vi har ju anmälningsplikt om inte en elev kommer på skolan och det är ju något vi måste polisanmäla i så fall, men vi ser ju nu att han är hemma och det var ju bra, jag ska prata med X". Det var ju lustigt tänkte jag sånt anmäler man minsann till polisen, men inte kränkningar eller mobbing, det var ju konstigt och högst märkligt måste jag säga.

Polisen i gatan står.........

Varför vågar man inte polisanmäla kränkningar och mobbning istället, ja av den enkla anledningen att skolan tar den lättaste utvägen och anmäler det som man kan göra något åt. Men också av den anledningen att jag är enklare att anmäla, nu har ju inte skolan vad jag vet gjort någon polisanmälan mot mig. Så, jag ger mig inte i första taget och de kan ju bara försöka polisanmäla, så kommer jag att göra en motanmälan om att de inte kan ge min son en trygg skolgång. Jag kommer även att gå till media om detta i så fall, så det så.

Varför jag tycker som jag gör, kommer från att min son har varit mobbad i omgångar på denna skola och de har en likabehandlingsplan som inte funkar. Eftersom dessa problem med kränkningar och mobbing ständigt är ett återkommande problem på denna skola så anser jag att deras likabehandlingsplan inte har någon verkan längre. Men skolan kan inte erkänna att det fungerar på ett inte tillfredsställande sätt. Nä, nä det går ju inte för skolan kan ju aldrig göra fel eller?

Ni som läser om det här får gärna lämna kommentarer på mina inlägg.

Kloka ord

Jag har läst "Sucka mitt hjärta men brist dock ej" av Mark Levengood. Den boken är inte så lång och tjock, men har en del kloka tankar och ord.

"Nej, att förtränga är att glömma utan att lära sig. Med ömhet lär man sig, sedan glömmer man."

"Det svåra är inte att vara 95, det svåra är att vara ung. Utan erfarenhet måste vi göra våra viktiga val, vad vi vill jobba med, vem vi vill leva med, vad vi tror på. Det är svåra år, men man har så lite perspektiv."

Mark är en duktig skrivare och jag kommer att läsa mer böcker som han skrivit.