Prioriteringar.

Fick ett samtal från min sons läkare uppe på BUP som undrade hur det går nu när sonen har ätit sin medicin ett tag. Ja det funkar väl i det stora hela bra, förutom att han har haft ont i magen sen han började med den. Att han faktiskt är mera med på lektionerna som jag uttryckte mig. Att läxorna inte alltid blir gjorda för jag har som bestämt att jag inte tänker strida om det hemma och bara göra det ännu mera negativt med skolarbete. Då tyckte läkaren att då får jag väl ta och omprioritera för att hinna med att planera läxläsningen på helgerna så att min son gör dem i veckorna.

Vad ska jag då ta och omprioritera då undrade jag. Kanske matlagning eller matinköp eller tvättning eller städning eller duschen eller sluta jobba eller låsa in mig och aldrig träffa en annan vuxen eller ................... Jag ska tydligen göra pedagogernas arbete i fråga om läxorna hmmmm kanske jag ska ta och göra deras arbete i skolan så kan ju dem ta semester under tiden. Jag sa till läkaren att man måste sitta med sonen om läxorna ska bli gjorda och att jag faktiskt har ett till barn som också behöver hjälp och också behöver uppmärksamhet. Men att vara ensamstående mamma är tydligen världens enklaste att vara, jag gör ju inget annat än pillar navelludd och viftar på tårna varje dag, jag är sååååå lat och gör aldrig något annat än det.

Eller vad tror ni att en ensamstående mamma gör?                                                 

som jag känner mig de flesta dagarna  kl.19.00

Hmmmmm !!!

Terminens utvecklingssamtal är avklarat, vad ska jag säga om det då. Blev väl inte riktigt som jag tänkt mig, ja jag kunde i vanlig ordning inte vara tyst och bara låta dem prata. Ja ja jaaaa, ska försöka bättra mig, men det är inte lätt när skolan skiter i vad man säger och ändå gör som de vill.


                                        

Vad ska man vara med på möten för om de ändå har tänkt göra som de vill iallafall. Jag upplyste dem om att om de har tänkt ha fler möten så kan de ha dem mötena med sig själva och att jag inte är intresserad av nåt möte eftersom de ändå inte lyssnar på vad jag har att säga om min son och hur han upplever sin situation. De på skolan säger "att de visst bryr sig om min sons situation", NÄ det är ni inte sa jag, "ni säger att ni är det, men ni uppträder inte som om ni är intresserad". Det är en sak att säga och en annan att visa det, två helt skilda saker om man frågar mig.

Jag sa också att jag har i sex års tid påtalat för er om hans svårigheter, men har ni brytt er, NÄ. Har ni inte brytt er på sex år, varför ska ni bry er nu då. Ni behöver inte kalla till något mer möte ÖVERHUVUDTAGET, för ni har aldrig brytt er om min sons behov VARFÖR BÖRJA NU.

Simundervisning är så oerhört viktigt och det tror jag alla kan hålla med om, i och med att det har varit allvarliga drukningsolyckor och tillbud bland svenska barn. Det är ju riktigt bra att landets skolor också anser det, men det som gör mig bekymrad är att mina barns skola helt struntar i att informera simlärarna om eventuella svårigheter och eventuella funktionshinder som en del av eleverna faktiskt har. Vilket gör att alla barn inte kan lära sig på samma sätt, alla skolbarn har inte likadana förutsättningar för att lyckas med simningen.

Jag var upp till simhallen en morgon för att kolla med simläraren om min sons skola hade informerat dem om hans svårigheter, hur man måste göra för att han ska kunna lära sig att simma. Vad tror ni att skolan hade gjort, sorgligt men sant, de hade inte pratat med simlärarna om att min son har vissa svårigheter och att han tänker på ett annat sätt än andra barn. Han behöver få simtagen handgripligen visade och att man måste vara konkret i sitt sätt att säga saker. Hur som helst så cyklade jag hem den morgonen och mailade min sons klasslärare.

Vad mailade jag om då, jo jag gjorde en fuling och frågade i mailen om de har pratat med simlärarna om min sons svårigheter och om hur man måste lära ut på ett sätt som han förstår. Vad svarade läraren då, jo att det hade de gjort och de hade ju pratat med simlärarna om hans svårigheter och hur man måste lära ut till honom.

Bullshit, det var ju ren lögn som de mailade till mig, eftersom jag bara någon timma innan hade pratat med simläraren och tagit reda på om skolan hade gjort det. Vilket de inte hade gjort. Så de ljög för mig. Varför kan man ju undra, jag har ju min egen teori och det är väl för att de inte vill visa att de inte har kunskaper om dessa funktionshinder. De tror att de har det, men de visar gång på gång att de inte vet särskilt mycket.

Sanning eller lögn

Vet inte hur de är funtade, men ändra på sanningen kan man tydligen göra. Chefen över rektorn på min sons skola ringde upp mig och berättade att de nu hade fått anmälan från skolinspektionen. Hon sa också  att de på skolan hade sagt att min son hade skolkat och att jag visste om det.

Så låg det inte till utan vad som hade hänt var att när jag väckte sonen på morgonen så sa han att han skulle skolka idag, jag sa då att du kan väl gå på fritids och äta frukost vilket han gick med på. Min tanke var som så att om han kommer på fritids så kan det hända att han glömmer bort det här med att skolka. Jag tänkte väl inte så mycket mer på det där och åkte på jobbet efter jag hade lämnat av barnen på morgonfritids. So far so good! Men i alla fall så ringde specialpedagogen till mitt jobb och ville ha tag på mig, men hon fick inte tag på mig utan min kollega och sa att hon ville jag skulle ringa upp henne, för "det gällde min son men jag behövde inte vara orolig". Jag ringde upp henne och vi pratades vid bla bla bla bla bla och jag visste inte om att han hade gått hem från morgonfritids för jag hade inte pratat med honom.

Men så har de på skolan sagt till chefen över rektorn, att min son hade ringt från morgonfritids och pratat med mig om att han skulle gå hem vilket han inte har gjort. Så ren och skär lögn från skolan för att rädda sitt eget skinn, så dålig stil! Då kan man som förälder undra om det finns mer saker de ljuger om. De ser och hör bara det de vill och skiter i kunskaper som föräldrarna besitter om sina barn.

Åsikt

Det känns ganska skönt just nu i fråga om min sons skolsituation. Jag har anmält skolan till skolinspektionen och jag har pratat med skol & kulturkontoret angående skolans förfarande gällande kränkningar och åtgärdsprogram. Så just nu känns det JÄVLIGT skönt på ren svenska att ha gjort vad jag har gjort. Får ju bara hoppas att det leder till en positiv utveckling och att sonen får det stöd och den uppbackningen som han så väl behöver. Det är skönt att veta att det lönar sig att stå på sig och att man inte ska ge upp i första taget, en del brukar säga att de inte kan förstå hur jag orkar. Men när det kommer till mina barn så finns det inget som jag inte skulle göra för dem och en annan sak är ju att ingen kommer ju göra något för mina barn, så jag måste göra det jag gör för det är ingen annan som skulle göra något. Om inte jag gör något så kommer ingen att göra något för att förbättra mina barns skolsituation, nu är det ju som så att den som har störst behov för tillfället av stöttning är just nu min son. Innebär min insats att min son får det bättre så är det kanon och det kan ju bidra till att andra barn som är i behov av hjälp också förhoppningsvis kommer att få den hjälp de behöver, så är det ju bra!

Samtidigt kan jag ju tycka att om man inte säger ifrån, så tror ju skolan att allt är bra och då behöver de inte göra något. Säger man inte ifrån och säger stopp nu, så får man faktiskt skylla sig själv litegrann. Jag menar man kan ju inte sitta hemma och klaga eller sitta hos grannarna och klaga. Det hör ju inte skolan att ni gör! Jag lovar att om ni bestämmer er för att gå till skolan och klaga, så kommer de inte att bita er eller att något annat hemskt kommer att inträffa. Vad kan hända då, ja inte kommer man att dö i alla fall det är då säkert. Man kommer säkert att vara den där obekväma och jobbiga föräldern, ja då får man lov att vara det då, för om det ska till någon bättring, så måste man vara just precis det. Det får man bjuda på och kan ens barn få det bättre i skolan, så då kanske man måste vara den där obekväma och jobbiga föräldern.

Äntligen!

Hade ett givande samtal på telefon i fredags med skol & kulturkontoret i kommunen om hur skolan agerar gällande ett åtgärdsprogram som utformats för min sons räkning. Halleluja, äntligen någon som lyssnar och tar in det man har att säga. Personen jag pratade med är chef över rektorn på skolan och hon höll med mig, det kändes skönt ska ni veta. Jag nämde också att jag även har anmält det här till skolinspektionen, det tyckte hon var väldigt bra och att det var rätt av mig att göra anmälan.

Jag väntar med spänning på vad som kommer ske och det ska bli kul att se om det blir någon bättring på min sons skola. Hoppas kan man alltid för det sista som överger människan är hoppet, så är det. Okej, det kan faktist bli en ändring till det bättre och det skulle då vara väldigt bra. MEN man vet aldrig hur det kommer att bli, jag tror ju inte att det kan bli sämre än det redan är och man får aldrig ge upp oavsett vilket det blir. Jag kommer att fortsätta tills det blir någon bättring i alla fall.

obeviljad frånvaro/skolk

Skolans prioriteringar är bra märkliga, anser jag och jag tror inte att jag är ensam att tycka det. Min son går i en skola i centrala Skellefteå och jag finner skolan väldigt fyrkantig, att alla elever ska stöpas i samma form tydligen. När det är så uppenbart att skolan behöver vara mer individanpassad vare sig man har ett funktionshinder eller inte. Det blir ännu mera tydligt när ett barn med funktionshinder som ADD, det min son har och jag tycker att skolan skulle kunna vara mer flexibel än den tyvärr är.

Idag så skolkade min son och det hade han gjort ganska tydligt för mig, då jag tidigt i morse väckte honom för att fara på morgonfritids. Jag tänkte att det skulle han kanske glömma när han väl var där, så jag tänkte väl inte så mycket mer på det. Iallafall så hade specialpedagogen ringt på mitt jobb och ville ha tag på mig eftersom min son inte fanns att finna på skolan, men de visste att han hade varit på morgonfritids iallafall. Hon hade sagt till min arbetskollega att hon ville att jag skulle ringa upp, hon sa så här " det gällde min son, men jag behövde inte vara orolig".

Jaha, det var ju lustigt uttryckt tänkte jag. "Det gällde min son, men jag behövde inte vara orolig" ???? Jag ringde iallafall upp det mobil nummer jag fått av min kollega och då svarade skolans specialpedagog "ja vi har ju anmälningsplikt om inte en elev kommer på skolan och det är ju något vi måste polisanmäla i så fall, men vi ser ju nu att han är hemma och det var ju bra, jag ska prata med X". Det var ju lustigt tänkte jag sånt anmäler man minsann till polisen, men inte kränkningar eller mobbing, det var ju konstigt och högst märkligt måste jag säga.

Polisen i gatan står.........

Varför vågar man inte polisanmäla kränkningar och mobbning istället, ja av den enkla anledningen att skolan tar den lättaste utvägen och anmäler det som man kan göra något åt. Men också av den anledningen att jag är enklare att anmäla, nu har ju inte skolan vad jag vet gjort någon polisanmälan mot mig. Så, jag ger mig inte i första taget och de kan ju bara försöka polisanmäla, så kommer jag att göra en motanmälan om att de inte kan ge min son en trygg skolgång. Jag kommer även att gå till media om detta i så fall, så det så.

Varför jag tycker som jag gör, kommer från att min son har varit mobbad i omgångar på denna skola och de har en likabehandlingsplan som inte funkar. Eftersom dessa problem med kränkningar och mobbing ständigt är ett återkommande problem på denna skola så anser jag att deras likabehandlingsplan inte har någon verkan längre. Men skolan kan inte erkänna att det fungerar på ett inte tillfredsställande sätt. Nä, nä det går ju inte för skolan kan ju aldrig göra fel eller?

Ni som läser om det här får gärna lämna kommentarer på mina inlägg.

Kloka ord

Jag har läst "Sucka mitt hjärta men brist dock ej" av Mark Levengood. Den boken är inte så lång och tjock, men har en del kloka tankar och ord.

"Nej, att förtränga är att glömma utan att lära sig. Med ömhet lär man sig, sedan glömmer man."

"Det svåra är inte att vara 95, det svåra är att vara ung. Utan erfarenhet måste vi göra våra viktiga val, vad vi vill jobba med, vem vi vill leva med, vad vi tror på. Det är svåra år, men man har så lite perspektiv."

Mark är en duktig skrivare och jag kommer att läsa mer böcker som han skrivit.

såå tradigt............

Vad ska jag säga, det finns så mycket och det blir bara mer å mer. Ju mer jag skrapar på ytan desto mer blir det och det tar aldrig slut som en "never ending story". Som en enda följetång är skolan, nu tänker jag hädanefter ta kopior på allt som skolan gör. Det kommer jag inte sluta med så länge mina barn går i skolan för man kan inte ta något för givet idag, tyvärr. Man tycker som förälder att skolan borde ha förändrats sen man själv gick i skolan på 70-talet och en bit in på 80-talet, men inte det inte. Man tycker ju att det borde ha förändrats en del, men tyvärr inte och det är tragiskt tycker jag. Visst till en del har det förändrats, men det är inte mycket och jag kan tyvärr inte se dem för alla träden. Ja ja vilken gnällspik jag är och då får jag väl va det   då för mina barns skull, det är min åsikt.

Ta bara det här när man framför sitt barns åsikt, då försöker man bara att vifta bort det som om det inte har något värde bara för att det är ett barn. Mitt barn har en del svårigheter som för andra barn antagligen inte är just en svårighet. Ta bara en sån sak som att stänga av olika ljud, alltså ett yttre stimuli, det är för en del människor inte ett problem när det för en del blir ett problem i det här fallet mitt barn. Man kan jämföra det med att alla ljud blir lika starka, ungefär som om volymen inte går att sänka på en ljudanläggning eller inte går att stänga av.

sk. åtgärdsprogram



min frustration jag känner ibland........

  

Den roliga skolan som säger att man gör ett sk. åtgärdsprogram, vilket de inte verkar förstå hur man gör. Tillåt mig skratta hahaha, det är verkligen ett skämt. De verkar inte särskilt upplysta och vet inte att om man inte har kunskap om ett funktionshinder så kan man vända sig till specialpedagogiska skolmyndigheten förkortat SPSM. Jag blir så less på dessa okunniga pedagoger, de ska i sin proffession kunna säga att "vi vet tyvärr inte hur vi ska gå till väga så vi måste vända oss till någon kunnig inom området neuropsykiatriska funktionshinder", tänk om de hade gjort det tidigare och besparat elever med NPF en massa onödigt tjafs.

Men nä nä det gör man inte för inte kan väl dem göra fel och nä nä vi kan det här så bra så. Oh my god, why! De kan kalla sina möten för åtgärdsprogram hur mycket de vill, jag vet att de har fel på den punkten och de motsäger allt som finns på skolverkets hemsida, där står klart och tydligt hur ett åtgärdsprogram ska utformas och vilka som ska medverka i detta. http://www.skolverket.se/

Men jag är inte klar med den här skolan än på långa vägar, det kan de va så säkra på.

En saga

Det var en gång en uggla som satt i en badenbaden, hon för det är en hon, satt i sin badenbaden och hoade till alla som gick förbi på gatan eller så hoade hon på sina grannar. När ugglan kommer ut ur sitt bo för att sätta sig i sin badebaden, då går alla grannfåglar in till sitt bo. För ingen av grannfåglarna står ut med ugglan i badenbaden, tyvärr. Men den bistra sanningen är att ugglan verkar ha en störning som påverkar hjärnan på ett negativt sätt. Vi kan ju hoppas att ugglan nån gång byter bo och hamnar i ett boende för ugglor med samma störnig. Kanske om ugglan hamnar bland likasinnade och därmed kanske hon inte kan störa oss grannfåglar som hon gör just nu.

Recept

Ett recept på hur man gör en mamma förbannad

När mamman ställer frågor så svara man, men gör inget.
När mamman kräver svar så hänvisar man till än det ena än det andra.
När mamman kräver svar igen så tiger man och svarar inte på frågor.
När mamman kräver åter igen svar på sina frågor, då låter man rektor gå in och svara för lärarens räkning, men rektorn svarar inte heller på frågorna utan hänvisar bara till nya skollagen.
När mamman åter igen kräver svar så får mamman inga svar, utan bara att vi träffas på mötet.

Mixa allt detta och man får en urförbannad mamma som inte tänker nöja sig med en träff, utan vill ha svar svart på vitt.

Mailsvar

Svenska skolan kan verkligen skriva svar, man tror inte det är sant. Det var en gång en lärare på en skola någonstans i Sverige. Hon var mycket duktig på sitt jobb, men när hon ska svara på fyra små enkla frågor så kan hon inte tala. Ja ja varför vill man inte svara, tänkte brevskrivaren. Hmm. Men rätt som det var så kom det ett svar på ett brev, hör och häpna den lilla läraren sprang till sin mamma och sa "hjälp mig från stora stygga vargen" hon vill bara ha svar, men jag vill inte svara kan du, mamma, svara åt mig. Javisst lilla du det kan jag ju göra. Men brevskrivaren gav sig inte utan skickade frågorna till den lilla läraren igen. Den lilla läraren svarade fortfarande inte, utan ville att vi ska träffas och ha ett möte. Javisst ett möte, haha, det blir bra.

Träff med kurator och mail med skola

Träffen med skolkuratorn var faktist bra och hon verkade vettig, ja vi får se om det håller i sig.
Jaha ja så vart man ännu mer j-vla förbannad på denna inkompetens i denna skola, inte skolkuratorn utan det j-vla stolpskottet till lärare åt min son. För det första så vet hon inget och för det andra så har hon ingen aning om hur barn funkar olika. Jag har mailat henne flera gånger och hon svarar inte på mina frågor som jag ställer, antingen så vet hon väl inte hur hon ska handskas med något som hon inget vet något om. Det är väl därför hon inte svarar på mina frågor och det är väl även en principsak från skolans sida att inte gå mina krav till mötes. Fast det är inte för min skull som jag är en jobbig "pain in the as" mamma utan för att min son ska få den hjälp han är i behov av. Men det verkar inte skolan förstå utan blir defensiva och ska minnsan inte ge honom det han behöver. Men som jag skrev till läraren så kommer jag gå till högre instans om det här, jag fegar inte ur och lägger mig, utan jag kommer att fortsätta att vara en jobbig "pain in the as" mamma. Jag ser till mina barns bästa och det kommer jag att fortsätta med. Så det så!

konversation med skola

Ja, vad ska man säga om den svenska skolan. Testade skolans e-tjänst och loggade in bara för att kolla runt, var blandannat in på klasslistan för min dotters klass. Vad får man se, jo att de satt ut mitt telefonnummer fast jag har hemligt nummer. Jag skulle då ringa min dotters lärare och jag ringde kvällstid två gånger och bägge gångerna så lät jag det ringa många, många signaler. Svarar hon då, nä nä inte det så då ringde jag dan efter strax efter kl.07.00, men då svarade hon och jag fick till svar att "det hade hon ingen aning om". Javisst eller hur! Ja ja låt gå då.

Men så till en annan sak som även det handlar om denna skola, men om min son istället och hans lärare. Jag blir så förbannat less på att de tror att de vet mycket bättre än jag och tyvärr så är det min son som blir lidande. Det blir då inte jag som blir lidande eller skolan, utan det blir min son. Jag skrev ett mail till hans lärare som han aldrig haft förut, men men whatever, det är väl inte så viktigt kan jag tro. Iallafall så tog jag b.l.a upp det att en annan elev är på min son och hotar vilket inte är acceptabelt i mina ögon. Det fick jag inte svar på. Hur ska man tolka det då. Antingen så finns det väl inte eller så är det väl min sons fel. Varenda gång jag tar upp dessa problem, får jag till svar att min son "måste komma och tala om det på en gång". Det är ju att indirekt föra över ansvaret på min son. De vuxna på skolan är de som har det övergripande ansvaret och ska se till att ett barn inte utsatt av olika slags kränkningar, hot, fysisk och psykisk mobbing m.m. Det ska absolut inte vara den som blir utsatt som ska ta det ansvaret.

Nytt lärande

Nytt lärande ,det här kommer nog gå snabbt ,men ändå ta tid, mycket ska skrivas ...tangenterna ska glöda, här ska sättas i gång, många frågetecken ska lösas =)