Åsikt

Det känns ganska skönt just nu i fråga om min sons skolsituation. Jag har anmält skolan till skolinspektionen och jag har pratat med skol & kulturkontoret angående skolans förfarande gällande kränkningar och åtgärdsprogram. Så just nu känns det JÄVLIGT skönt på ren svenska att ha gjort vad jag har gjort. Får ju bara hoppas att det leder till en positiv utveckling och att sonen får det stöd och den uppbackningen som han så väl behöver. Det är skönt att veta att det lönar sig att stå på sig och att man inte ska ge upp i första taget, en del brukar säga att de inte kan förstå hur jag orkar. Men när det kommer till mina barn så finns det inget som jag inte skulle göra för dem och en annan sak är ju att ingen kommer ju göra något för mina barn, så jag måste göra det jag gör för det är ingen annan som skulle göra något. Om inte jag gör något så kommer ingen att göra något för att förbättra mina barns skolsituation, nu är det ju som så att den som har störst behov för tillfället av stöttning är just nu min son. Innebär min insats att min son får det bättre så är det kanon och det kan ju bidra till att andra barn som är i behov av hjälp också förhoppningsvis kommer att få den hjälp de behöver, så är det ju bra!

Samtidigt kan jag ju tycka att om man inte säger ifrån, så tror ju skolan att allt är bra och då behöver de inte göra något. Säger man inte ifrån och säger stopp nu, så får man faktiskt skylla sig själv litegrann. Jag menar man kan ju inte sitta hemma och klaga eller sitta hos grannarna och klaga. Det hör ju inte skolan att ni gör! Jag lovar att om ni bestämmer er för att gå till skolan och klaga, så kommer de inte att bita er eller att något annat hemskt kommer att inträffa. Vad kan hända då, ja inte kommer man att dö i alla fall det är då säkert. Man kommer säkert att vara den där obekväma och jobbiga föräldern, ja då får man lov att vara det då, för om det ska till någon bättring, så måste man vara just precis det. Det får man bjuda på och kan ens barn få det bättre i skolan, så då kanske man måste vara den där obekväma och jobbiga föräldern.